Jag läste igenom mina inlägg här från förra hösten och julen. Vad mycket känslor jag hade då, som jag inte alls kan relatera till längre. Jag kände verkligen att jag inte hörde hemma, jag kände mig borttappad och bortglömd. Jag kände att jag förlorat mycket utan att ha vunnit något i dess ställe.
Så känner jag inte längre. Just nu känns det som jag har vunnit tusenfalt. Jag känner mig så mycket större och rikare nu än jag någonsin gjort. Jag känns mig så mycket mer som mig själv, och även om det är en bra bit så känner jag mig mycket mer i samklang med mig själv. Jag mådde inte bra av att bo hemma, stressen under gymnasiet gjorde mig fysiskt sjuk – vilket bara gjorde mig ännu mer stressad. Första halvåret i Stockholm ville jag inte ens skaffa några vänner, jag var helt utbränd av känslan att jag inte räckte till för de vänner jag redan hade. Jag hade Oliver och jag gömde mig bakom honom och ville inte konfronteras med mig själv. Jag kände mig ensam samtidigt som jag inte kunde hantera social kontakt. Jag orkade inte hålla kontakt med mina vänner från ön, samtidigt som jag var så ledsen när jag kände att de glömde mig. Jag visste inte hur jag skulle balansera mig själv, och det gav mig prestationsångest.
Nu har det gått ett år sen dess, och alla de där känslorna känns så otroligt långt borta. Jag känner mig lika hemma i Stockholm som jag gör på Gotland. Jag kan må bra av att åka hem till ön igen, utan att få ångest. Jag känner mig mycket tryggare i vad jag gör, jag känner mig trygg i att vara ensam. Jag har ingen att gömma mig bakom längre och jag kan se mig själv för vem jag är, och acceptera det. Jag vet att jag ännu har otroligt mycket kvar att jobba på, men det är så mycket bättre nu. Jag har aldrig mått så psykiskt bra som jag gör nu. Självskadebeteende och trycket över bröstet som utmynnande i panikattacker som gjorde att jag paralyserad inte kunde förmå mig till något alls är borta. Alla mardrömmar, där jag har så mycket att göra men bara kan röra mig i slowmotion är borta. De som fick mig att vakna skrikandes med panik som inte försvann på flera timmar är borta. Jag drömmer aldrig mardrömmar längre, när jag tänker efter. Jag har vänner igen, nya vänner som jag verkligen är så glad över, och jag klarar av att kunna njuta av de vänner jag har kvar. Jag känner att jag kan balansera de roller jag har nu. Det kunde jag inte förut. Prestationsprinsessan i mig har lugnat sig lite. Eller nej, hon har inte lugnat sig. Hon presterar bättre än någonsin, men vet hur hon ska göra det nu.
Jag vill inte och tänker inte välja mellan min psykiska hälsa och mina prestationer. Jag kan prestera mitt allra bästa utan att må dåligt. Tycker det där en dålig myt, jag kan prestera mitt bästa, vilja göra bättre och pressa mig till att bli bättre utan att någon ska klappa mig på huvudet och säga att jag ska ta det lugnt.
Jag trivs så otroligt bra ensam. Om man får lov att säga det? Får man vara ensam ny choice? Inte för att jag känner mig ensam, jag har så många vänner som får mig att känna mig mindre ensam än jag kände förut. Även om det finns stunder när det slår mig, hårt över bröstet, att jag är ensam. Men jag kan överleva de stunderna, för det finns så många andra fantastiska stunder.
Jag vet att jag skrev här, för ett år sen, att jag ska kämpa, dra och gråta till den här staden är min. Tills jag känner mig hemma här. Det gör jag nu. Och Gud ska veta vad jag kämpat, dragit och gråtit.
kortmedlockar's blog 