känslan kan ta slut, men allting ordnar sig

Jag läste igenom mina inlägg här från förra hösten och julen. Vad mycket känslor jag hade då, som jag inte alls kan relatera till längre. Jag kände verkligen att jag inte hörde hemma, jag kände mig borttappad och bortglömd. Jag kände att jag förlorat mycket utan att ha vunnit något i dess ställe.

Så känner jag inte längre. Just nu känns det som jag har vunnit tusenfalt. Jag känner mig så mycket större och rikare nu än jag någonsin gjort. Jag känns mig så mycket mer som mig själv, och även om det är en bra bit så känner jag mig mycket mer i samklang med mig själv. Jag mådde inte bra av att bo hemma, stressen under gymnasiet gjorde mig fysiskt sjuk – vilket bara gjorde mig ännu mer stressad. Första halvåret i Stockholm ville jag inte ens skaffa några vänner, jag var helt utbränd av känslan att jag inte räckte till för de vänner jag redan hade. Jag hade Oliver och jag gömde mig bakom honom och ville inte konfronteras med mig själv. Jag kände mig ensam samtidigt som jag inte kunde hantera social kontakt. Jag orkade inte hålla kontakt med mina vänner från ön, samtidigt som jag var så ledsen när jag kände att de glömde mig. Jag visste inte hur jag skulle balansera mig själv, och det gav mig prestationsångest.

Nu har det gått ett år sen dess, och alla de där känslorna känns så otroligt långt borta. Jag känner mig lika hemma i Stockholm som jag gör på Gotland. Jag kan må bra av att åka hem till ön igen, utan att få ångest. Jag känner mig mycket tryggare i vad jag gör, jag känner mig trygg i att vara ensam. Jag har ingen att gömma mig bakom längre och jag kan se mig själv för vem jag är, och acceptera det. Jag vet att jag ännu har otroligt mycket kvar att jobba på, men det är så mycket bättre nu. Jag har aldrig mått så psykiskt bra som jag gör nu. Självskadebeteende och trycket över bröstet som utmynnande i panikattacker som gjorde att jag paralyserad inte kunde förmå mig till något alls är borta. Alla mardrömmar, där jag har så mycket att göra men bara kan röra mig i slowmotion är borta. De som fick mig att vakna skrikandes med panik som inte försvann på flera timmar är borta. Jag drömmer aldrig mardrömmar längre, när jag tänker efter. Jag har vänner igen, nya vänner som jag verkligen är så glad över, och jag klarar av att kunna njuta av de vänner jag har kvar. Jag känner att jag kan balansera de roller jag har nu. Det kunde jag inte förut. Prestationsprinsessan i mig har lugnat sig lite. Eller nej, hon har inte lugnat sig. Hon presterar bättre än någonsin, men vet hur hon ska göra det nu.

Jag vill inte och tänker inte välja mellan min psykiska hälsa och mina prestationer. Jag kan prestera mitt allra bästa utan att må dåligt. Tycker det där en dålig myt, jag kan prestera mitt bästa, vilja göra bättre och pressa mig till att bli bättre utan att någon ska klappa mig på huvudet och säga att jag ska ta det lugnt.

Jag trivs så otroligt bra ensam. Om man får lov att säga det? Får man vara ensam ny choice? Inte för att jag känner mig ensam, jag har så många vänner som får mig att känna mig mindre ensam än jag kände förut. Även om det finns stunder när det slår mig, hårt över bröstet, att jag är ensam. Men jag kan överleva de stunderna, för det finns så många andra fantastiska stunder.

Jag vet att jag skrev här, för ett år sen, att jag ska kämpa, dra och gråta till den här staden är min. Tills jag känner mig hemma här. Det gör jag nu. Och Gud ska veta vad jag kämpat, dragit och gråtit.

touch and go

Just nu har jag verkligen inte tid att skriva, jag har studier att ägna mig åt och jag är hungrig. Men hittade bloggen nu, hade verkligen glömt den.

Jag läste mitt senaste inlägg. Sommaren var fantastisk, London också för den delen.

Det har hänt en del sen sist.

Jag bor numera själv, och jag trivs med det. Tror verkligen, verkligen jag behövde detta för att utveckla mig själv och satsa på det jag behöver göra för att må bra. Jag har fyllt tjugo, och fick privilegiet att fira det med de vänner som ligger mig närmast hjärtat.

Jag är så otroligt tacksam för de vännerna. Vi gick i samma klass på högstadiet, och så här sju åtta år efter att vi lärde känna varandra är de ännu min allra bästa vänner. De är de som känner mig precis som jag är, som älskar mig för allt jag är och inte är och de som alltid får mig att skratta högt. Det är inte alla som har sådana vänner. Vi har varit med varandra som vi var tretton, och det börjar bli ett bra tag sen. Vi som planerade att flytta ihop efter studenten när vi var fjorton, vi som tröstade efter det första krossade hjärtat och vi som har druckit så mycket te tillsammans att det skulle vara svårt att mäta i liter. Vi som satt varje dag i timmar på biblioteket och pratade. Vi som ännu anstränger oss för att ses, och även om vi ses med månaders mellanrum har inget förändrats.

Att ha ett bästa tjejgäng på det här sättet är nog få förunnat.

Jag är helt säker på att vi kommer hålla hela livet. Skulle vi ha tappat kontakten, skulle vi redan ha gjort det. Jag älskar er.

lush life

nu var det ett bra himla tag sen jag skrev. Egentligen borde jag verkligen sova, har nämligen varit sjuk i fyra dagar, sjukanmäld och borde sova så jag kan bli frisk. Men sen kom jag och tänka på denna sida och kände att jag ville skriva lite.

Det är slutet av juli, jag jobbar i hemtjänsten som är hemskt mysigt, försöker träffa alla vänner flera gånger om och jag har idag bokat min efterlägtade resa till london. Det har jag verkligen, verkligen längtat efter. Något så vansinning, och att åka dit med Oliver kommer bli fantastiskt. Drömmer mig redan bort, och detta kommer lätt få mig att ta mig igenom alla långa jobbdagar som ligger framför mig nu.

Jag försöker verkligen utnyttja min sommar här, så fort jag tvekar om att göra något så tvingar jag mig själv att sluta tveka och bara köra på. Det har känts i plånboken, inte minst, men det har varit värt det. Jag menar, jag är här två månader om året, och dessa två månader måste jag ha att leva på resten av året när jag sitter i en etta i förorten, begravd i plugg utan någon av mina bästa vänner inom flera mils radie. Vet ni vad? När jag skrev det där längtar jag redan lite. Det kanske låter bisarrt. Jag längtar efter det lilla liv där jag känner mig som en anonym liten tjej med ryggsäck och böcker i en stor, stor stad. Jag längtar. Jag längtar efter timmar i bibloteket, jag längtar efter att laga mat i nattlinne, jag längtar efter helger med endast xbox, hämtmat, billig cola och Oliver.

Jag längtar efter att kunna minnas sommaren och allt fantastiskt roligt jag hade med mina vänner. Men jag har svårt, så svårt, att kombinera ett socialt liv med studier. Jag sätter nämligen studier först, och det ger mig alltid dåligt samvete. Är det ett hav mellan mig och mina vänner, behöver jag inte gå runt och alltid känna mig som en hemskt dryg människa. Det känns bra, att jag får vara båda personerna under ett år. Det är skönt. Flickvän, topp student, den engagerade, vänninan och dottern. Det är skönt att inte behöva spela alla roller samtidigt, utan att kunna dela upp den lite.

Det är befriande.

let’s get away, let’s make a brand new start of it

Nu har det hänt massa saker. Igen. På måndag ska jag och hämta ut nyckeln till min och Oliver nya lägenhet. Japp. ett förstahandskontrakt på en etta. Tjugofyra kvadrat som är helt och håller våra egna. Ett litet, litet hörn av Stockholm som bara tillhör oss. Tänka sig va. Söder om Stockholm ligger Södertörns högskola, KTH-syd och Karolinska Institutet-syd. Huddinge. Där kommer vi bo. Det är femton minuter till centralen. Det är som Solna, fast åt söder istället för norr. Om ni ville ha en pointer. Det är tio minuters buss till Heron City (där vi ska se mååånga biofilmer) och IKEA Kungens Kurva (dit vi kommer åka alldeles för många gånger. Där ligger en stor supermarket, en frisör, ett apotek, ett portkontor, ett sushi & kebab-ställe och lite affärer. Busshållplats och pendeltågstation.

Vi kommer klara oss fint där.

Som bostadsmarkanaden är här i Stockholm hade vi en enorm tur. Med bara 340 dagar i SSSB’s bostadskö, var det ingen med flera dagar som hade bokat lägenheten över oss. Tro mig, jag uppdaterade den där hemsidan var tionde minut i ett dygn. Jag vaknade mitt i natten för att kolla, och sen halv fem på morgonen för att kolla. Jag var så nervwrecking nervös. Men så slog klockan tretton noll noll, bokningen stängde och jag föll ihop helt uttmattad på sängen med glädjetårar. Lägenheten var vår. Vi skulle flytta. Vi skulle bo helt frikopplat från båda våra familjer, i en lägenhet där vi bestämde, som vi betalade för och ett kontrakt som bara var vårat att säga upp. Glädjen var helt obeskrivlig.

Nästa helg kommer mina föräldrar upp och kör möbler. Det mesta vi äger ligger i boxar. VI har inte sett bilder av lägenheten eller en lägenhetsritning. Överflödig lyx på en bostadsmarknad där det är grisen i säcken eller inget alls. I don’t care hur den ser ut. Jag ska skrubba den tills den glänser och sen är den vår. Det finns tvättstuga i huset, förrådsutrymme, 500 meter till pendeltåg, mataffär, ugn (!!) och frys. Man ska ha klart för sig att ugn, är den absoluta höjden av lyx. Oavsett – hyran är låg. 2500 var i månaden och det är inget mer med det. Jag behöver inte ta fulla studiebidrag och Oliver kan spara större delen av sin lön.

Här ska vi bo, tills vi har handpenning till att köpa en lägenhet. Köpa en lägenhet i Stockholm som är vår att måla om och leva i.

Coolt va.

Just nu är schemat minst sagt pressat. Ansvarar för vårkampanjer med Moderaterna hela maj, har snart tenta i den tre månader långa kursen markoekonomi som också avgör 50 % av mina betyg denna termin (ha den pressen va), äntligen fixat jobb till i sommar och ja, flyttar. Det tar mer tid än man tror, allt det där. Mest vill jag bara vara ifred. Därför vill jag flytta, nu på momangen.

Ja. Halva maj har gått och jag har panik över att jag knappt märkt det. Hur fort har våren inte gått?! Herregud.

Laddar just nu över bilder från telefonen in i datorn och lyssnar på en Anna Jansson bok på Storytel.

Bilderna laggar. Här är mitt liv för ett år sen. Shit hörreni, vad mycket som förändrats på ett år. Fantastiskt, ellerhur?

queen of California

Har vandrat runt och lyssnat på John Mayer hela morgonen, en liten promenad när jag vaknade alldeles förtidigt. Just nu upptas mina tankar mest av lägenheter. Sjukt va. Min högsta önskan, om jag fick önska mig något, är en tvåa till mig och Oliver. En vit, fräsch, liten lägenhet med kök som är bara vår egen. Jag trivs verkligen där vi bor nu, det är ett vackert område och det är en fin lägenhet. Me n jag vill att vi ska ha något tillsammans, något som är bara vårt och som vi fixade tillsammans.

Jag brukade inte drömma om sånt här förut. Men just nu, långt in i mitt medvetande så finns en liten ljusrosa dröm om ett eget liv tillsammans, som inte behöver vara i ens storstad, som inte behöver ha högavlöande fantastiska jobb. Kanske jobba som lärare eller helt vanligt kontorsjobb.

Innan kunde jag undra, vad är det som får människor att leva i småstäder, förorter, på landet med ett liv som liknar miljoner andra svenska familjers? Varför vill man inte mer? Varför är man nöjd med det vanliga? Och nu är jag där själv. Att ha ett liv, precis som alla andras, skrämmer mig inte alls – utan känns mer underbart än min nuvarande livssituation. De här tankarna hade jag aldrig innan jag träffade Oliver, men de har kommit nu. De känns som en lättnad, som att pusta ut. Det är skönt.

För jag har något, eller någon, annan i mitt liv som är viktigast. Och som egentligen är den jag skulle spendera mest tid med och kraft på om jag själv fick välja. Och varför dra sig blodig för något, som inte är lika viktigt? Som inte gör en lika lycklig? Skrattar lite för mig själv när det första jag kom och tänka på när jag insåg detta, var min högstadielärare i SO, som sa, att religion, det var folkets opium. Det fick de nöjda med var det var och hur de hade det och de höll sig på sin plats. Kan kärlek och förhållande vara samma sak? Det får en att prioritera om och nöja sig, med något mindre än man hade tänk sig? Det känns så. Och det känns som detta direkt borde vara något negativt? Nja, man ska lägga kraft på det man älskar och det som ger en energi, och hittar man det, ska man hålla fast vi det.

Tycker det är lite läskigt att vara kär. För helt ärligt, det är lite något jag har drömt om sen jag var elva. Att ha en *pojkvän*, wow liksom. Och nu bor vi tillsammans och det är underbart och jag känner hur jag går under litegrann när vi inte är med varandra. Det jag längtar till mest varje dag är att somna tillsammans. Det är en avgrundsdjup rädsla, som oavsett hur mycket man litar på varandra, som alltid kommer finnas där. Vad skulle jag göra om han försvann? Om jag blev lämnad själv? Om alla planer och drömmar som inte är mina utan våra tillsammans försvann och aldrig blev av? Det är otroligt läskig att inte ha kontroll över det som betyder mest för ens välmående men det är värt det. Det är värt det, men det är sjukt. Sjukt att det känns som jag skulle gå under om han en dag packade väskorna och flyttade ifrån mig. Vi har bott tillsammans i snart ett år. I slutet av juni så packade jag min sista resväska och bodde inte hemma längre. Från dess har vi varit ett team som inte bara velat ha varandra utan behövt ha varandra. Som löst jobbiga boende situationer, jobb, pengar och räkningar. Som löst allt, som berättar allt för varandra och planerar allt tillsammans. Han är den jag ser varje dag och alltid överlägger alla mina val med. Det är fantiastiskt att jag fått valt den person jag vill ha mest att göra detta med. Men det gör mig så beroende. Jag kan inte påstå att jag är självständig. Jag är självständig för att jag klarar det mesta själv. Jag är övertygad om att gjort och varit på samma plats utan att ha träffat honom, men jag är inte självständig för jag kan inte bli glad, glad på riktigt utan honom och det är det som gör mig beroende.

Men det är okej. Har funderat på detta ett tag, för situationen känns så otroligt främmande, men det är det bästa kapitlet av mitt liv så här långt.

same old tired lonely place

Det är en skillnad på ledsen och ledsen. Det finns ledsen, när man bråkat med sina föräldrar, failat ett prov, missar en rolig fest, slår i tån. Det men gråter över bankar lite i kudden och är ledsen och arg. Sen finns det ledsen. När det känns tomt. När du inte gråter men du känner dig hjärtskärande ensam. Ledsen i hjärtat brukar jag säga. Det går inte över, du känner dig bara sorgsen. Som att du kommit underfund med något som är konstant, och du håller på att acceptera att det inte finns något du kan göra och att det aldrig kommer återgå till vad det en gång var och du bara känner dig sorgsam i hela kroppen.

Man kan inte vara riktigt glad och helst vill man bara bli omhållen hela natten, någon som kramar en hela tiden tills känslan bara rinner iväg.

Jag känner mig ledsen. Ledsen hela tiden. Nu. Jag vet inte varför, varför blir det så när jag är här på Gotland. Jag blir påmind om att jag inte har så mycket här, längre. Jag blir även påmind, att jag inte har så mycket i Stockholm heller. Jag påmminas om att jag bara känner som jag har förlorat utan att ha vunnit någonting, än, inte vunnit någonting än, brukar jag försöka intala mig.

Det är inte så att människor vill mig illa här på ön, eller att någon är elak. Jag vet att mina vänner ändå anstränger sig för att jag ska känna jag välkommen, att jag ska känna att jag ännu hör hemma här. Och jag uppskattar det verkligen, det är så himla fint. Men jag vet också, att det krävs en ansträning av de, eftersom det inte kommer naturligt. Jag är inte en del av det här, allt här, längre. Jag har inte så många vänner här längre, jag har inget rum att komma hem till och jag har inget att göra. Ändå, när jag kom hit, så slogs jag av hur vackert det är här och hur jag ändå saknar alla gator. Jag känner mig mer välkommen på gatorna, än in i människors hus. Jag får inte och är inte en del av gemenskapen längre, och även om jag tvingar mig på så är jag bara inte det. Och det är jobbigt, det är ledsamt, att se att allt som var hela ens liv sammansluter sig och stöter ut en. Jag önskar att det inte var så, för när jag är i Stockholm, tänker jag, jag har mina vänner på Gotland, det är var jag kommer ifrån och där finns tröst i att tillhöra. Men när jag väl kommer hit, så blir jag kallduschliknande påmind att jag inte gör det. Det har blivit ett trassel som jag inte kan lösa och det är ingen annan som riktigt vinner på att reda ut mitt tilltrasslade liv åt mig. Och jag har inte kraft längre.

Jag är bara ledsen, att det blev så här.

Och jag är ledsen att jag inte får känna mig hemma någonstans längre och jag är ledsen att det känns som jag förlorat så himla mycket fast jag inte kan sätta fingret på vad och jag är ledsen så tårarna rinner och jag är bara ledsen. Och jag vill bara inte tillbaka hit igen för att påminnas om hur ledsen jag egentligen är över att det känns som jag förlorat så mycket som ingen annan riktigt verkar förstå.

Men det är inte lätt att flytta ifrån allt man känner, veta säkert inombords att man startat på något nytt och antagligen inte kommer komma tillbaka. Det är jobbigt att kämpa med att skapa något nytt och det är ledsamt att inte kunna återvända om man skulle misslyckas. Men när det frågas, vad ska du göra nästa höst? hur ska ni göra? Vad ska ni göra sen? Så vet jag att det finns inget mer att göra sen. För this is it. Jag tittar ut genom bussfönstret och inser att jag kommer slåss till den här staden är hem. Jag ska kämpa och jag ska dra och jag ska gråta tills dessa gator är mina och fatumet att jag inte har kvar allt det jag hade i arton år inte gör ont i hjärtat längre för att jag har Stockholm. Jag ska och jag vill. Det finns inget sen, ingen annat. här ska jag leva och här ska jag bli lyckligare än jag någonsin fick bli. Vi har börjat bygga på vårat liv tillsammans och även om det kanske låter tråkigt för att vi bara är nitton och borde utforska allt så vill jag inte utforska allt, för det kommer bara göra att det tar längre tid tills mitt liv, det liv jag vill och det liv jag ska ha börjar. Och jag vill inte skjuta upp det.

En dag ska jag inte bli ledsen när jag åker till ön igen.

Men just nu är jag ledsen i hjärtat och räknar ner minuterna tills Oliver ska komma hit och hålla om mig bara i några minuter innan han bli upphämtad och iväg körd och lämnar mig till att vara ledsen hela natten.

vad är det värsta som kan hända

Vet ni vad. Det jag skrev här innan är inte sant. Det kändes sant, men det var inte sant. Och jag känner inte så längre, alls. Det försvann redan nästa dag, den känslan.

Så jag raderat detta. Även, det som ni antagligen redan har läst där uppe. Det är sant, men det är inte sant hela tiden. 

Och jag vill att den texten ska vara kvar för mig själv, för det är verkligen mina exakta känslor i ord, men ta den inte för bokstavligt. Även om man känner så ibland, så känner man inte så alltid. Den här texten tar jag bort, för den visade sig vara osann. Jag känner mig inte villkorlig som en del av min vänkrets. Ville bara säga det. Jag gjorde det, men inte längre.

söndagmorgon

Normalt brukar jag skriva här när jag har massa konstiga känslor i mig som är för töntiga för twitter. Nu har jag inte skrivit på ett tag, för jag har inte haft något att skriva om. Vad jag äter hamlar på instagram och ramdom utbrott på twitter.

Idag är det söndag. Jag kom och tänka på ett citat som jag läste nån gång på högstadiet , “dont worry, one day you will wake up next to the love of you life, kiss them good morning and make some pancakes and everything is going to be okay.” Så kändes det lite idag, faktiskt, fast det var lite monligt, och jag började gråta medan jag gjorde pannkakor eftersom jag har PMS och är överkänslig för allt, men Oliver fick krama mig tills det var okej och sen så har jag min jobbiga period när jag gått upp en klädstorlek, som jag egentligen är helt okej med faktiskt. Men gör att jag vill duscha två gånger om dagen. Och är arg för mina fina kjolar inte passar längre. Men är lite förvånad över att jag inte är mer upprörd än jag är över denna storleksuppgång. För att, det är skönt på något sätt, när jag spenderar så mycket tid på universitetet, där ser alla så olika ut, så olika kläder, hår, storlekar och det är så befriande, för folk bryr sig inte. Det finns så många stilar, och när du ser det varje dag, så tycker du det är fint. Det ser naturligt ut, det så så himla snyggt ut. Jag tror det bidragit mycket, att inte vara i den homogena miljön som gymnasiet ändå var. Antingen hade man mainstream kläder eller så var man lite förmycket Monki/secondhand-estet. Och alla preachade för att man skulle vara precis sig själv, men ingen var riktigt helt övertygad, eftersom alla pratade om att vara precis sig själva så tänkte de ännu på det och oroade sig. Det var alltid på tapeten, människor brydde sig så mycket. Det kröp mig under skinnet verkligen, jag hatade det. Jag hatade att folk pratade om det hela tiden, ville bara skrika ut, men håll käften om det då! Om det nu inte spelar någon jävla roll! 

Men nu, här, folk bryr sig inte ens, de pratar inte om det, det är inte viktigt. Det är den största befrielsen någonsin, och det har gjort att problemet fallit av min radar också. Det är jag verkligen tacksam för. Och det har gjort att, när folk pratar om det, och jag vet att de bryr sig, så kan jag prata om sånt, men jag bryr mig inte, inte egentligen. Vilken lättnad.

Igår shoppade jag upp 2000 spänn på nya vårkläder, det var najs. Har medium i både tröjor och kjolar och tre storlekar större i byxor än expeditien trodde, och det enda jag kunde tänka på, var vilken tur eftersom den mindre storleken var slut i den fina modellen.

Vi får väl se hur det blir när det närmar sig bikinisäsong.

Nu ska jag plugga. Puss på er, och tjoflöjt!

jag tror, jag tror jag är glad

                                                                                                                            

När jag kollar igenom alla de här bilderna, som då inte innefattar hösten, så tror jag jag har haft världens bästa år. Det gör ingen att det inte är några bilder från hösten, det har inte varit mycket att fota ändå. Jag har verkligen bara försökt typ återhämta mig, fixat i rummet, pluggat och mått bra. Men inte mycket värt att hänga på väggen. Om jag orkar kanske jag uppdaterar det här inlägget senare med några fina bilder från hösten som gick i alla fall.

blixtar och dunder magiska under

Vet ni vad? Man kan göra vad som helst. Man kan välja och vraka och säga och göra vad man vill för att forma sitt liv precis som man vill, man kan skapa ett värde, skaffa sig pengar för att göra det man vill om man bara gör det och man kan välja vilka människor man vill ha i sitt liv för att må bra. Man kan välja vad som helst var som helst, det är inte omöjligt att jobba sig till det. De är coolt och skönt och läskigt att veta att man själv är ansvarig. Det är skönt för att man kan påverka, läskigt för att man borde påverka.

Jag känner att jag vill skriva här oftare, jag tycker det är superskönt att skriva här. Men jag har fan aldrig tid. Mina dagar går i ett. Bland känner mig jag som en hög av misslyckade, som inte lyckas få ihop något och bar vill krypa under täcket och käka chips. Men ibland mår jag bra. Ibland känner jag mig som superwoman. Att jag pluggar heltid på något som tar otroligt mycket tid, jobbar deltid, tränar några gånger i veckan, försöker hålla mig aktiv i MUF & delta på aktiviteter & skriva motioner, att jag bor själv och har ett förhållande att ta hand om mat att laga och rum att städa. Vi är två som gör det sistnämnda, men det är mer jobb än man tror. Jag trivs bra, mest för att det inte lämnar mycket plats för telefonsamtal eller socialt liv, och jag tycker det är skönt. Det är tur att jag har Oliver, annars hade jag nog känt mig hemskt ensam. Nu har jag någon att säga till när jag går hemmifrån, någon att somna vid och någon som går iväg för att köpa kladdkaka när jag är ledsen. Det är en sån himla lättnad, och även om alla känslor går fram och tillbaka och även om vi är sams 99% av tiden men ändå smågnabbar lite på varandra ibland älskar jag honom så himla himla mycket.

Jag tänkte faktiskt ut en poäng till det här med jag glömde totalt bort det och jag sitter här svettig i sängen efter ha försökt träna rumpan min och ska sätta i hårinpackning för att läsa kapital sex i microeconomics.

Ville bara säga att jag inte känner mig lika ensam som jag gjorde innan. Har lärt känna några i klassen, att hälsa på, kanske sitta vid och äta lunch med och gå på torsdagspubar med och det känns som en otrolig lättnad. Även om jag inte ser de på hela dagen i skolan känner jag mig ändå inte ensam och det känns som en sten från bröstet.

Jag brukar tänka på när jag gick i gymnasiet och hur dåligt jag mådde ibland, hur stressad jag var och hur konstant dåligt samvete jag hade mot att jag inte kunde ge mina vänner den tiden jag ville. Och hur ofta jag var sjuk och hur lite jag hann träna och hur jag försökte planera varje dag och hur jag bara inte hann göra det jag ville och hur jag var tvungen att berätta för mina föräldrar varje gång jag gick någonstans och vilket stressmoment allt det där var. Det är en obeskrivlig lättnad att få kontrollera och bestämma sitt eget liv, jag mår psykisk mycket bättre – och är i alla fall inte lika stressad. Och även om det gör ont att se sina vänner umgås utan en och vara rädd för att bli bortglömd så är det skönt att åka ner en helg och bli överlyckliga över att se varandra eller att planera flera timmar långa skypedejter, bara någon gång i månaden.

Jag mår inte bäst, men jag mår så otroligt mycket bättre nu. Flytta, och flytta ihop med Oliver, är nog de bästa val jag gjort.